Om slumpen

I dagsläget  finns  inget  vedertaget “system”  som räknar med  slumpen. Slumpen kan aldrig inrättas i någon av  våra gängse tankekonstruktioner, ty det ligger utanför all föreställning.

Allt  omkring verkar vara under kontroll, men under ytan råder oftast kaos och stor förvirring. Vårt kontrollbehov  är i paritet med vår rädsla för livet.

Det  som inte passar i vår bräckliga tankekonstruktion avfärdas och betraktas som hotande. Allt som är hotande för vårt kontrollbehov – nämligen, vår egen männsklighet i dess vidare mening – måste därför förlöjligas och förminskas. Man undantränger livet och blir därför en hycklare, och på grund av detta hyckleri och medveten trångsynthet, fruktar vi denna hemliga dimension i oss. Nyckeln till denna “hemliga dimension” är slumpen.

Utan att räkna med och”samarbeta” med slumpen, dvs, utan att våga ge plats i vårt medvetande för nåt “vi inte förstår”, missar vi det väsentliga. Att missa målet, – dvs, det väsentliga – är alltså civilisationens sjukdom. Man lever i sin trånga egiosm, i sina bekväma lögner. Följderna  är uppenbara: kollektiv neuros, en påfallande främlingsskap människor emellan (för är det inte så? ingen annan får se våra lögner) en outsäglig existentiell inre tomhet, som ingen vill kännas vid, men som alla lider av .

Att våga öppna sig för slumpen, för det som saknar form, är därför inget lätt företag – man har inget annat än sin inre röst att räkna med…

Man får lov att glömma stundtals allt man tror sig veta, och börja lyssna…