Stop a moment
2012/10/23 23 Comments
If you have the guts to do that, you will encounter the most precious
I feel an inner urge to express what I see, to communicate and share with others all these impressions. Often the things I see are there, not yet manifest, but waiting... to be observed, talked about, and embraced.
These new insights need another approach, a more vivid curiosity...
Due to fear and prejudice we prefer to see only "the official" truth - but THE OFFICIAL TRUTH IS DEAD - being dead, it has nothing to give...
We can continue pretending Death is fascinating or... we can take the trouble to LIVE...
THE NEW has no definition yet...
Again, IT requires another "perception", the courage to apprehend everything differently, from a totally new angle, with new confidence and inquisitive touch. This blog is not about interesting concepts, it is about participation... finding new solutions, inspiration, togetherness.
23 Responses to Stop a moment
Leave a Reply
Julien Matei
Mirrors of Encounters 
Ha ha! Fantastiskt! Jag tar mig friheten att svara på svenska eftersom min engelska blir så styltig.Kul! Jag kollade runt lite mer på din blog och såg att du har vart i “det här” ett tag nu. Så ursäkta mig om jag lät överklok i mina två tidigare kommentarer. Härligt att se nån annan som fattat det.
Javisst! Glöm allt. Allt som kommer och går är obeständigt. Upplysning kommer och går, awareness, medvetande kommer och går. Så det är inte “det”. Bakom det finns en liten klocka som sjunger utan ljud, som kan ses i vaken sömn som ett stilla ljus som inte lyser mot en omörk eller kolljus bakgrund.
Fantastiskt va!? Att vi finns. Att vi kan se det. Vilket mirakel. Jag funderade förut på om jag kunde föra det vidare till nån, men det gick inte. Så nu lever jag bara. Låter livet visa vad som ska va. Om något.
Inte mycket händer på ytan i mitt liv, men min omgivning når sin fulla potential. Inga drömmar, ingen vilja, inga tankar, ingen historia. Inte ens glädje längre. Bara Äret är.
Vilken överraskning, de må jag säga…För det är ju så att trots många svenkar läser Mirrors of Encounters, så är ju du den första som kommenterar nåt riktigt vettigt 🙂
Jag tycker inte du var “överklok” – du sa vad som kändes riktigt i det ögonblicket.
Vad jag vill mena är att jag är rätt förbluffad att du liksom verkar ” ha fattat”…
Jag blir så full i skratt: ALLT ÄR DET SAMMA, det finns inga åtskillnader, inga graderingar, inget “hit” eller “dit”…Och så finns det samtiditgt hit och ditt, tidigare och senare, ett du och jag och alla dessa sirliga nyanser: skugg – och ljusnyanser. Jag älskar trost allt Tonen, – eller rättare sagt – skuggan av tonen, den viskande färgen och det osagda Ordet…Jag är trots allt en Skapare…Jag är ju allt detta och inget av detta.
Vilken sanslös frihet. Vilken mäktig frid…
Fint du säger: “en liten klocka som sjunger utan ljud, som kan ses i vaken sömn som ett stilla ljus”. Så härligt…
Ja…- hör du…Vi finns och inte finns – det är ju det mest ofattbara mysteriet…
Jag funderar om denna visdom går “att föra vidare” – FINNS DET NÅN ENTITET SOM GÖR NÅT…?Det år min fråga till dig. Vi är ett kärl…När kärlet är rent…så flödar det heliga vattnet…eller hur…?
Jag…säger du det…? 🙂
Är du man, kvinna, barn eller väsen eller myt…? Var är du nånstans?…
Skriv på mitt mail om du vill:
julienmatei@yahoo.com
Vad glad jag blir att du svarar så hjärtligt! 🙂 Först tänkte jag att, attans, nu har jag svarat så mycket flum på din blogg så nu tror du väl att jag är helt galen. 🙂 Och de flesta skulle väl tycka att man är det om de visste hur man ser på tillvaron.
Men det verkar du ju inte tycka… 🙂
Jag lyckas inte få till det så bra när jag skriver på engelska så du får försöka läsa mellan raderna på de andra inläggen i din blogg. Och känn dig inte tvungen att svara heller. Jag skriver hellre på svenska så kanske kan jag maila dig. Det skulle vara väldigt kul.
Ja du, verkligen roligt 😀
Jag är man och bor i Stockholm.
Jag vet inget om nån entitet 🙂 Och jag försöker låta bli att tro saker, men ibland gör jag det ändå. Sist trodde jag att det kanske fanns ett syfte med det här, att jag fått det här ickeperspektivet, att jag försvann. Men sen såg jag att ett möjligt syfte bara var nåt jag trodde på.
Jag menar alltså inte att det inte finns ett syfte. Allt finns. Det som finns finns. Men exakt hur detta fungerar vet jag inte. Ibland ser jag hur allt hänger ihop men sen glömmer jag bort det. Det är som att man inte har nåt minne när man är i det på det mest absoluta sättet. Dessutom går det inte att sätta ord på det.
Vi är i så fall entiteten. Med oräkneliga ögon. När jag ser en annan människa komma gående mot mig, så ser jag att hon/han går i mig och jag tillåter det. Vi hör ihop och rör och i varandra. Men vi tror att vi är åtskilda som bekant.
Kärlet är våra tankar. Kärlet fanns aldrig. Först så kan man se utanför kärlet. Sen ser man att kärlet inte finns men att det som fanns i kärlet ändå är en del av verkligheten; vi. Vårt medvetande. Att vi kan se. Det som ser. Det är vi.
Min mail: vitadosam@gmail.com
Märkligt att man över huvudtaget har kommit på tanken om dualitet: nära och långt borta, här och där, natt och dag – du vet, allt det där..
För visst är det så…Vi har sedan urminnes tider “köpt” denna illusion om alltings dualitet. Så besynnerligt att denna otroliga villfarelse har haft en sådan genomslagskraft genom tidernna:
antingen-eller problematiken. Faktum är att denna vår jordiska Realitet består av minst
tre så kallade “ytterligheter”. Men vi står i skuld till denna förbaskade dualitet sedan årtusenden.
Jag känner så väl igen det du säger :
“Men exakt hur detta fungerar vet jag inte. Ibland ser jag hur allt hänger ihop men sen glömmer jag bort det.”
Man tycker sig veta nåt, och nästa ögonblick är det borta…
Frågan är: finns det nåt att veta om minnet inte fanns…?
Man kan inte ha “ett minne” ty allt sker samtidigt där, det finns inget avstånd – vem ska komma ihåg vem…Väldigt intrikat…
Egentligen, så är det ju: en tillsynnes obegriplig dikt kan förklara bättre Verkligheten än vårt dåraktiga förnuft…
Ett kärl kan vara ett underbart stämt piano. Kärlet kan vara den klara, rena, av tankar befriade perceptionen. Man kan inte uppskatta ett ädelt vin om man druckit ättika…Allt handlar om vår perception och vad som emanerar ut ur det.
Detta vårt specifika “jag” är ständigt föränderligt. Vi blir, formas och formar de vi möter…Så är det:
“Vi hör ihop och rör och i varandra. Men vi tror att vi är åtskilda som bekant.”
Om man ska generalisera så är ju svenskar väldigt pragmatiska, måna om den påtagliga omedelbara verkligheten. Transcendens här förväxlas ofta med flum… – så visst, om man skulle berätta, skulle människorna bli skräckslagna. Så enormt trångsynt och idiotiskt…Vad jag har lidit dessa år på grund av denna fördomsfulla inställning…Jag säger detta eftersom jag är nyfiken – hur i all världen har du kommit till dessa insikter i detta så till den grad
sekulariserade samhället…Ganska förunderligt – tycker jag.
Hälsningar så länge 🙂
Bakom det finns en liten klocka som sjunger utan ljud…
The clock that sings without sound.
The bell that can’t be un-rung . . . or can it?
I dont know. 🙂
Still my answer would be that, no, it cant.
But Its still ringing. The soundless bell. In everything there is. But we can never tell if the ringing was good or bad. It was part of everything that ever were.
After and also before. In the same way as we are part of the future. It wouldnt be without us. And we wouldnt be without a future. Time is not what we think. Its interconnected as everything else. The beginning with the end. In all directions. But how can there be a direction without a center or an end to the universe without a beginning.
Many concepts we invent, we humans.
The noise that hurts my ears may be the blessing I needed. Maybe it wouldnt even hurt my ears if I thought of it as music.
maybe. 🙂
“Maybe”, a word frequently used amongst Buddhas.
hmm…”klocka” — bell? (see? that’s what happens when i try to ‘translate’)
i am glad i conjured you two up in my ‘dream’ . . . ni alla gör saker intressant. 😀
Thanks. I like this dream too.
This is so true! Thanks for that.
Richard
You are most welcome.
The realization of this ineffable “nothingsness” is the Extasy of Cosmic Richness – it is Who We Really Are
Hugs
Signs Julien the conquerer of illusion 🙂
Hi monsieur conquerer d’illusion,
how far have your efforts succeeded to become a child again?
Have You stopped reading?
Have You stopped playing the piano?
Have You stopped to listen to classical music?
Richard
Ha
Good questions.
My ego did whatever it could to choke The Beautiful Child in me. But this once so fragile and vulnerable child has won the victory. It has gone through thousands od deaths. Yet… It was so strong in its “fragility” so it showed to be absolutely and irresistably unstoppable.
So now I can say:
I have stopped reading but still read sometimes. I find great pleasure in writing though 🙂 Uttering these words to you now, feels great.
I have stopped playing the piano, but now Piano is playing me. So wonderful…
When it comes to music, with very few exceptions, I can´t listen to it anymore. It is a total nuisance, especially classical music which bores me to death.
Please don´t say that to all connoisseurs and music professors 😀 😛 :))
BUT!
I only listen to the fabulous music within me.
Yes, I have started to compose like a fury – from the most simple, innocent dainty and deliocate sounds to absolute powerful, corybantic extasy.
You can imagine what it is in-between 🙂
1. I won’t tell anybody about Your attitude towards classical music 🙂
2. I share Your opinion about that.
3. Writing here give me great pleasure, too. The bad thing is that it takes a lot of time. Time which I should use to earn money, somehow. But still, I can’t stop writing – although I can reduce a bit …… only a bit.
4. I feel kind of distorted when it comes to reading. On the one hand I’d like to skip all gaining of knowledge. On the other hand I find those wonderful and enlightening sentences of Eckhart Tolle. It’s obvious that if I hadn’t have read Tolle, Krishnamurti, Brahm it would have taken some more years or even decades until my finding out about all those circumstances and relationships between me and the universe.
How about You?
Richard
(got to go now)
Tks for your reply. Nice weather now. Get back to you later.
Kul att läsa om vårt första möte. Kram. Och god fortsättning i det eviga nuet.
I never heard the “never-happened” to have a continuation…:) 😛
Men jag onskar dig Gott Nytt Ar
Ar I Rumanien
Vårt sista möte?
Det var första gången jag mötte mig själv i en annan iallafall.
Continution is all there is. Of what is. Så visst, det var kanske det första mötet som aldrig ägde rum. Till skillnad från många tidigare möten jag skyndat till.
Gott nytt kram. Allting nytt. Alltid
Reblogged this on Mirrors of Encounters and commented:
A friend just reminded me of this post, so I find it worthwhile to reblog it.
You were shining with your absence in the darkness of the bloggosphere. Like a star, since long lit out, but with light still traveling towards the meeting with itself where everything ends and begins in every alternative outcome of what is, tiredlessly demanding its prescense.
Underbart…
Goda Nya kramar