Zombiernas land

Svårt med Sverige…mycket svårt. I synnerhet att bo i Stockholm.

Jag var ute igår ikväll efter att ha tränat på gym, mådde bra, tittade mig lite omkring, och hur kusligt och obehagligt det än låter, kände jag att jag lever liksom i ett slags zombiernas paradis. Man är omgiven av skuggor. Helt overkligt!

För sjutton, det verkar att människorna här trivs med att vara döda.
Ja, livet, poesin, passion, medmänsklighet är numer bara förlegade ord i lexikonet…

Det är inte klokt – ingen är intresserad av ingen, egentligen…

Man ser att människor inte är lyckliga men likväl flyr alla huvudstupa i sin självupptagenhet, spelar en absurd och vansinnig teater – för vem egentligen?… – och omöjliggör verkligen att nåt naturligt möte uppstår…Alla är upptagna att komma inget vart…

Hur kan något fungera överhuvudtaget i denna hiskliga livslögn, i denna påtagliga frånvaro av relation?

Är det bara jag som ser detta?…Kan man göra nåt eller inte…?

Kan man inte tala öppet om detta, debattera?…

Har bott i Stklm sen ´83. Det var inte så på 80 och 90 talet. Det fanns trots allt en beredvillighet att nå ut, ja, ett intresse för varandra.

Man hoppas alltid att man kan få igång livet här…men det kanske är bara rent omöjligt – fåfång förhoppning…

Sanningen att säga, är att jag funderar många gånger på att flytta härifrån, men var ska man ta vägen…?

Överallt i västerlandet har det mer eller mindre blivit samma sak.