Till min vän Boddhi

Vilken sann tillfredsställelse att se att våra samtliga ord är allt annat än abstrakt nonsens utan VERKLIGT åtgärdande…

I tvär kontrast till allt gängse snusförnuft, blir våra ingående konversationer ytterst livsgynnande och konkret välgörande. Ens sinnen och varseblivning läker. Ens egentliga självkänsla och sunda självförtroende kommer tillbaka på plats. För att inte längre lämna en.

Att se sig själv växa, att allt får en klarare o klarare kropp och riktning…- denna lekfulla men behjärtansvärda flow…Lätthet dubblad av ögonblicklig insikt.

I livet liksom i musiken:

Stabilitet både i form och innehåll…

Zombiernas land

Svårt med Sverige…mycket svårt. I synnerhet att bo i Stockholm.

Jag var ute igår ikväll efter att ha tränat på gym, mådde bra, tittade mig lite omkring, och hur kusligt och obehagligt det än låter, kände jag att jag lever liksom i ett slags zombiernas paradis. Man är omgiven av skuggor. Helt overkligt!

För sjutton, det verkar att människorna här trivs med att vara döda.
Ja, livet, poesin, passion, medmänsklighet är numer bara förlegade ord i lexikonet…

Det är inte klokt – ingen är intresserad av ingen, egentligen…

Man ser att människor inte är lyckliga men likväl flyr alla huvudstupa i sin självupptagenhet, spelar en absurd och vansinnig teater – för vem egentligen?… – och omöjliggör verkligen att nåt naturligt möte uppstår…Alla är upptagna att komma inget vart…

Hur kan något fungera överhuvudtaget i denna hiskliga livslögn, i denna påtagliga frånvaro av relation?

Är det bara jag som ser detta?…Kan man göra nåt eller inte…?

Kan man inte tala öppet om detta, debattera?…

Har bott i Stklm sen ´83. Det var inte så på 80 och 90 talet. Det fanns trots allt en beredvillighet att nå ut, ja, ett intresse för varandra.

Man hoppas alltid att man kan få igång livet här…men det kanske är bara rent omöjligt – fåfång förhoppning…

Sanningen att säga, är att jag funderar många gånger på att flytta härifrån, men var ska man ta vägen…?

Överallt i västerlandet har det mer eller mindre blivit samma sak.

Doft och resonans

Hans ord kändes som nycklar till länge oöppnade hemliga kammare…

Liksom stegen, orden klingar än…

Det nya livet

Jag klev in på bussen. Framför mig en man med sin barnvagn. Tittade närmare på
bebisen – det var så gripande:

En sån spröd liten varelse som låg där, jag gissade hon var ett par veckor gammal. Det var ofantligt rörande och fascinerande att se det lilla, bräckliga livet och samtidigt så enormt häpnadsväckande att bli varse den enorma styrkan ock auktoriteten som denna nyfödda flickan utstrålade.

Jag kunde inte fatta, hon hade liksom ett “gammalt” ansikte.  Var det en ålderslös ande som var inkarnerad i denna bebis lilla kropp?

Flickan var bara 4 dagar gammal, fick jag reda på.

“Hon är helt opräglad”, sa pappan när han såg min förundrade blick. Det fanns inga ord att yttra, annat än att hänfört beskåda detta under…
“HON HAR INGET NAMN ÄNNU, hon är bara 4 dagar gammal. Men vilken vilja hon har, må du tro, hon vet verkligen vad hon vill”, fortfor han…

Ja, det Nya Livet känns ibland som en spröd 4 dagars bebis utan namn.

Liv utan definition…i oöverskådlig förvandling.

Vi…är var och en

Där var vi. Vi fyra, allesammans.

Vi släppte in varandra i varandras stund, i varandras längtan. Utan rädsla, utan eftertanke.
Vi var tysta, eller talade…Vilken djup förundran. Vi lät förtroendets vilande pust omfamna oss.

Vem var vem? Vem blev vem?

Detta var närhet, men samtidigt en salig främlingskap. Vi var nära, men långt ifrån varandra, både här och ingenstans.

Vad jag har drömt om detta, att känna denna sällsamma vila inte bara i mig själv, men tillsammans med andra. Nu skedde det.
Denna så levande och tillåtande tystnad, denna så välgörande närvaro i vilken vi alla blev en enda kropp.

Ja, vi blev ännu mer oss själva, omhändertagna både av denna gåtfulla närhet, och detta sällsporda främlingsskap. Det hemliga ansiktet bespeglade oss.

Vi var vi – och var och en.

Var och en blev Vi…

Vad är hemligheten bakom en lyckad handling?

Att försöka bygga en “positiv” handling utan vidare insyn i kraftorsaken,
har knappast nån chans att bli nåt…

Livet verkar godtyckligt och orättvist, kan man tycka många gånger…
Är det verkligen så, eller svarar Det omisskännligen på det vi sänder ut,
på det vibrationsfält vi skapar med våra tankar, tro eller tvivel…?

Du kan ha liknande redskap som NASA, och likväl, åstadkommer du inget…
Eller, som Kary Lash,  – en känd fotograf jag en gång träffade – så kan man ta ETT ENDA KORT på måfå, som vinner första priset på en tävling, och blir början på en lysande fotografbana.

Frågan är: Vad är hemligheten med en “lyckosam” handling?

Är det rätt och slätt ödet…?

Eller är det nåt man bygger inombords innan något syns…?